.

Ditt till görande för andra är färglöst. Genomskinligt som luft, existensen till det är minimalt. Du är udda med egenskapen du har och tar. Mycket positivt om man tänker som ingen gör förutom pricken i skalan av din existens. Från ros till ros, från hopp till hopp. Det finns inget som kallas förtroende längre. Ryggen är spräckt, tiden läker sår kanske. Men det börjar likna mer än sår nu! Wops, frågan är om det är värt! Förtroendet verkar inte stå dig närmast, med andra små ord så verkar det helt enkelt inte bry dig ett skit om det. Personer förändras sägs det, men du har inte gjort det påstår du själv. Ska vi ses igen? Kan du lägga ner allt annat då och vara som en vän? Sluta att kasta bort mig när bilden kommer upp. Sluta med alla dessa vita lögner och var det du kallar dig själv för, vän.