.

Då var domen klar. Det blev inte vi trots allt! Ska jag vara riktigt ärlig så förväntade jag mig inte mycket mer. Det kändes, när som helst spricker det. Ifall inte någon ändring kommer snart, vilket det inte gjorde.

Första gången ett inlägg är svårt för mig att skriva. Men jag ska tala från den ärliga sidan nu. Jag vill inte något mer än att vara din vän känner jag. Det här har pågått för länge, jag skulle kliva fram som den äldsta personen av oss två och säga nej, när jag kände som jag känner nu. Men jag var väl för feg, jag vågade inte riktigt. Kanske för att jag gillade dig!

Men idag insåg jag verkligen hur läget har sett ut för oss i 3månader. Det har varit upp och ner, enbart oro för varandra. Ingen som har tagit tag i det helt ordentligt. Vi tog oss tid att gå den lätta vägen när vi hade bråkat. Soppa det under mattan och låtsas som ingenting hade hänt. Men det kan jag inte längre, jag står inte ut med det. Vi kan inte prata om saken ens, du vill inte. Du flyr! Säg inte nej, det är sanningen. Jag vill kunna prata, reda ut. Istället för att bara ignorera.

Jag är inte glad och inte ledsen. Jag är i ett tillstånd mellan det skulle man kunna säga. Tankarnas värld slog upp portarna till mig för några timmar sen. Funderat och funderat, och kommit fram till att det inte är någon större idé att börja bli deppig och ledsen. Självklart är det inte kul att det blev så här. Men vi gör oss båda en tjänst själva, en tjänst som jag uppskattar i alla fall. Jag var inte rätt för dig, du var inte rätt för mig. Inget mer med det, jag känner bara känslan när jag tänker på dig, en god vän. Det vet jag att du är.

Jag kanske låter känslokall när jag sitter och säger att jag ser allt som en positiv tjänst för oss själva. Men min energi och ork för ”oss” är helt noll. Jag har inget mer att ge dig eller att komma med mer än som en vän nu. Mina känslor som var så enorma, är nu stela som att ha kollat ”Medusa” i ögonen. Du sårade mig verkligen, du bad mig bokstavligen att dra till helvetet. Är jag där nu? Underjorden inte så farligt som jag hade tänkt.

”Áîã Áîãîâ, Ãîñïîäü âîçãëàãîëàë è ïðèçûâàåò çåìëþ, îò âîñõîäà ñîëíöà äî çàïàäà. Ñ Ñèîíà, êîòîðûé åñòü âåðõ êðàñîòû, ÿâëÿåòñÿ Áîã”

Jag ställde upp för dig. Jag skjutsade, jag gjorde allt du bad mig att göra i princip. Inte var det mycket du bad mig om heller, men när du väl gjorde det. Då var det sällan jag sa nej! Om vi nu inte kan prata om det, så skriver jag om det. Skrivning för mig har alltid varit en hjälpande hand. Det är poängen varför jag bloggar.

Det är inte första gången det slutar som det gjorde idag. Men jag har garanti på att det var den sista. Jag hoppas verkligen att du kan förstå hur jag känner mig. Försök leva dig in i min text om du nu ser det här. Jag vill inte vara elak eller dum mot dig, verkligen inte! Men jag ville bara få en chans att tala om hur jag känner och har känt i några dagar nu. Jag har låtsats som ingenting mot dig, det var kanske fel. Men behövde tid för att tänka igenom allt.

Jag skyller inte på någon, vi båda tillsammans gjorde hela vårt förhållande som det har varit.

Ska inte ljuga, men det har inte varit så himla bra förhållande, jag tror vi skulle kunna göra det mycket bättre än vad vi gjorde. Vi lär oss av våra misstag vill jag påstå. I alla fall jag.

Efter det här inlägget, som har tagit en hel del tid att skriva kommer jag nu att fokusera på dagarna som kommer. Just nu för stunden ska jag ta mig en kaffe och prata strunt i telefon. Vill bara meddela till er bloggläsare att min festival i Småland var utmärkt! Kunde inte bli bättre.