.

Klockan är snart halv sex på morgonen och jag sover inte ännu. Jag vet vad som orsaker den saken, att jag inte ligger till sängs. Jag förstår inte vad du menar. Ingenting är klart för mig vad du säger till mig. Det är som en suddig bild som är taget ur ingenting. Oreda, och bara en massa tomma meningar som ingenting var fyllt med. Jag tror att det inte var så svårt att göra det. Jag tror att jag var en av dem alla. Jag var aldrig den där speciella som sats.  Det var bara för tillfället eller situationen. Det skulle vara bra, kännas bra. Vilket det kanske också gjorde då, när det talade. Men nu efteråt, har det ingen betydelse längre. Du skulle aldrig, men du gjorde. Som ett bevis blev det till mig. En tanke från min sida, som slog in från din. Det var trots allt bara för stunden. Det sägs att alla problem kan lösas. Bara om man har drivkraften till det, hittar nyklen och låser upp dörren som vi stängde. Jag var inte beredd då, men jag vet en sak idag. En sak, du inte är värd att veta. En sak du får veta, när du gör dig värd för att veta den.

Jag tänker döpa allt till ”Jag känner dig”.

Rubriken kan tala för sig själv, som du. Ingenting känner mig mer än vad du kan göra. Tänk efter, du känner den instabila Johan. En Johan, som visade en ny sida hos sig själv. Kanske en sida som inte skulle finnas? Den kom till, som du gjorde i mitt liv. Du gick, men inte sidan. Den lämnade du kvar, till mig? Jag vill inte ha den, jag har den inte längre. På tal, är det något? Kunde jag tänka, till och med fråga. Inte just för stunden. Slutet kom, för stunden kom det oroväckande mycket betydelse fulla ord. Hur jag var, eller som i telefonen sades, jag är.

Fulla av betydelse, och du anar inte vilken plats dem orden tar. Trodde vi skulle bli vänner, sant. Jag uppskattar din ärlighet mot mig, rå på bara! Tryck till nu, jag kan ta det. Jag tog det, sömnlöst.

Planerna är redan planerade enligt dig. Jag sa, också.

Om du skulle förstå, aldrig du skulle säga något sådant till mig. Precis tvärtom, du kan inte. Förstå alltså! Du säger att jag är egoist. För att jag går efter det jag känner och tycker. Visst, du kan ha ditt rätta svar. Du kan klandra ner, envist som bara du kan. Gud tycks inte finnas enligt några, inte dina fel heller. Att se helheten på allting, och komma fram till slutsatsen, att det är bara en ananas fel än sig själv. I alla fall så det är nämns. Istället för att skriva ett meddelande till mig, att jag inte ska missuppfatta det hela, eller ta det på fel sätt. När du sitter och säger något sådant till mig, ”älskade” D U G J O R D E I N T E D E T. Iskall, med känslor som fryser bort efter ett antal få dagar. Eller så ljuger du för dig själv, du är den envisa. Du har svaret rätt med dig.

Jag trodde att jag var blind, men det var jag inte. Bara allmänt dum i huvudet! 8/8. Thats’s right.