.

Då har man kommit med i ”Veckans blogg finalister” som består av 15 olika bloggar, har inte hunnit kolla in alla ännu. Kommer förmodligen inte hinna med det, men några har jag kikat på och ser vilka jag tävlar mot. Mina odds till vint är svaga, mycket svaga tror jag! Har inte så jätte många besökare, det går upp och ner hela tiden kan man säga. Jag kommer faktiskt inte att göra reklam av något slag eller försöka få personer att rösta just på mig. En sann vinnare ska det bli helt enkelt, i mina ögon ska man gilla det man ser på bloggen och i sådana fall kan man skicka iväg sin röst. Jag satsar totalt på mina få besökare och hoppas att dem hjälper mig.

Om det är så att ni vill hjälpa mig och rösta fram mig, så kan ni rösta på http://conler.blogg.se/

Eran ip-adress kommer då att registreras, en röst per ip! Så var det med det, låt tiden ticka och se hur det slutar.

Jag vill tillägga att jag redan är nöjd med att vara med i toppen av finalisterna. Kommer inte att ödsla mer tid på tävlingen.

Kopplar ifrån mig, låt mig tänka. Låt mina tankar om dig komma till liv igen, vi som precis la på nyss. Varför? Jag vill inte ens göra det jag gör. Du är borta, långt iväg från mig. Det är mitt fel, men det är mitt val. Om du bara skulle kunna ge det som du inte kan, skulle jag då bevisa att du gjorde rätt? Det kommer aldrig att bli ett av två med oss. Förlåt, vi båda är förlorare i min synvilla. Du berättar och jag tolkar, jag förstår inte varför, det går inte att förklara. Det växer allt mer till litet än hoppet ger. Jag kan inte stå ut längre, jag måste gå, jag måste sätta ett hinder i vägen för mig själv, annars kommer det inte att bli en lätt situation. Otrevliga saker kan hända säger.. Jag kollar på min mobil och hoppas på att du ska skriva. Det händer inte och det har sin betydelse, hindret är där. Om modet till att gå runt hindret fanns, så skulle svaret bli lycka. Tolkningen av dina ord förvandlas till bilder i mitt huvud, jag vill kunna se det framför mig. Det jag ser är rädsla och en viss osäkerhet på vad man ska göra, reaktionen skulle bli ett ynkligt fattande av det jag tolkar. Men tolkningen är stor, det kommer att spricka. Värdheten i det kommer att sjunka till nollgradigt efter en tids ensamhet. Ruta noll är början, du står på ettan, snälla kliv tillbaka steget du just klev fram med? Lusten är där, jag känner det på mig. Men rädslan är större än modet, ett är ni, två kommer det att bli. Lyssna och ta till, efter det? Tänk, svaret är tänk. Handla senare, du har bara ett halvtsteg kvar till rutan början nu. Tankarna är där hos dig. Gör din handling och står hårt fast vid den. Du kommer närmare då, jag vill klättra upp till rutan där jag kan sudda bort dem bilderna efter mina tolkningar av din berättelse och skapa nya. Rädslan är borta, hindret finns inte! Du är närmare än nära nu.