.

Det verkar som att storhetsvansinnet tillslut stöter på sin överman och sin överkvinna. Hetaste paret i mannaminne. Utan en aning om hur fan vi skulle kunna hinna med karriären räddar världen och vi såg tiden rinna iväg, men hur kunde kärleken försvinna? Efter alla hinder som vi kommit över innan, snubblar vi på det vi inte kunde övervinna.

Vi kunde vinna mot hela världen. Men inte mot oss själva, stod oberörda mitt i oroshärden och kände grundvalen själva.

Peka finger åt de andra och skratta. Våra känslor kan ni aldrig fatta, dem är alldeles för starka. Sådant högmod måste gudarna straffa

Precis som imperier måste gå under. Faller du och jag, faller vi sönder,
i våra minsta beståndsdelar. Du och jag, du och jag.

”Fy fan” sa du och jag i USA Babylon och romarriket av idag. Gapar efter mycket, men inget är kvar. Eller det där om något är väl högmod. En sådan högtravande jämförelse känns lite för stor samtidigt. Dast det känns svårt att tro, men en gång i tiden skulle samma jämförelse känns som för lite.

När vi var universums absoluta center. Våran kärlek som var konstant den var para siempre. Fast nu när jag står med det pissiga facit i hand och fortfarande inte fattar varför visst är det tragiskt men sant!

Man kan kalla det misär hur vi faller isär som molekyler i cern, men när jag undrar hur vi hamnade här är det kanske grundlagens enda förbannade värld.