.

Du hoppar i, fast det är djupt. Rädslan för det hopp du tog är borta. Ett ögonblick från att nå det du aldrig kommer att nå. Jag struntar i det. Jag ignorerar dig totalt, jag uppträder som jag inte skulle existera för dig. Varje gång, du utger dina ord till mig, så vill jag inget annat än att bara försöka förklara. Förklara något du inte kommer att kunna begripa dig på, jag pratar inte om dig om du tror det. Inte du, men just dig.  Du söker efter svar som inte finns, det handlar inte om mig, inte dig och inte om oss. Att förstår är att förlåta. Men det finns inget att ge någon en förlåtelse.

Sluta spela någon du snart blir. Du tappar bort ditt rätta jag i fallet mot djupet. Det handlar om ingen, du står själv med en massa människor runt dig. Frågan är, är man själv då?