.

På ett ungefär 14 dagar, 336 timmar, 20160 minuter och 1209600 sekunder från och med nu har vi pratat och känt. Från vänskap, till något jag inte kan sätta ord på till ovänners vänners bråk. Ord som inte borde komma och nå fram till oss, vi varandra! Men på något sätt, finner du ett behov på att sätta prägeln som ett krav. Inte nog med att vi inte kan ses. Nu vill du beskära våra möjligheter till kommunikation med varandra.

Varför det har du förklarat ett tusental gånger för mig. Sagt samma sak med andra ord, trixat och vänt på allt det vi hade. För att jag ska förstå. Jag förstår, INTE!

En känsla föds på ett intryck. Intrycket i sin tur kommer från en kontakt med en annan. Jag är en annan i detta fall, någon annan än din kille! Det har du gjort glasklart för mig. Det förstår jag! Men över till det som jag inte kan begripa mig på, oavsett hur många gånger du kommer återigen försöka sätta en prägel.

Att träffa någon, och dessutom få en sjyst kontakt med någon. Som leder till sena nätter i telefon, sms:ande och allmänt uppdatering om varandra säger redan nu en hel del till mina läsare som läser mina ynkliga ord. Innan ni läser vidare, vad tror ni att det här handlar om. Ge er en stund och kom fram till ett beslut. Varsågod, läs vidare!

Så här långt, hänger jag ännu med i dina meningar. Vi pratar, pratar rätt ofta och rätt mycket! Du säger saker som väcker en annan bild än vänskap, jag är inte oskyldig! Jag har sagt lika mycket som dig, om inte mer. På den punkten är vi överens, men ingen klagar. Vi gillar det helt enkelt. Att ge förhoppningar om något man vet bara är ren jävla bullshit är så sjukt jävla lågt handlat. Bara för att man ha ett gräl, ett gräl med någon annan, på en obestämd tid, på en obestämd plats.

Du försöker förklara dig, och göra dig hörd. Men jag lyssnar knappt, knappt nog med att jag ändå vill ha något med dig att göra. Kanske är det jag som förstår, men inte du? Kan det vara så. Jag vet inte…

Det jag vet, är att du spred en falskhet om dig själv. Om det var meningen eller inte, det kommer jag aldrig få veta. Men att utnyttja mig på flertal av timmar av roliga, känslomässig samtal mitt i natten och dela min glädje är inte okej. Inte ens okej om du gör det för att glömma någon annan och försöka gå vidare från något som uppenbarligen har varit ett rent helvete. ”Om du frågar mig”.

Jag känner en så enorm stor osäkerhet hos dig. Du vet inte vilket ben du ska stå på! Men istället för att tycka synd om sig själv hela tiden, och låta saker o ting bli oförändrat så kan du ställa dig upp, ta itu med allting. Det är inte svårare än prägeln du lägger på mig.

Att be mig att förstå och samtidigt hålla på som du har gjort är obegripligt. Men det värsta med allt, du verka själv inte inse vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Det är dags, dags att ta ställning till det som står och väntar, väntar på att bli ställt!

Istället för att ödsla bortkastad tid på att förklara dig hela tiden, så kan du väl göra något åt saken, att vara konkret älskar. Att handla rätt, visa syfte ger detta en färg som inget annat.  Så länge bistår mina ord till skrift.

Ok.